Jag brukar inte bry mig men nu har det lite runnit över.
Jag har skakat av mig, sett bort ifrån och försökt att inte ta åt mig av dessa "kommentarer"
Jag ska förklara...
När jag började på Itrim, i slutet av mars, var dom allra flesta positiva till mitt beslut att göra denna livsförändring.
När kilona började rasar märkte jag hur många förändrades, nu plötsligt var det inte lika glatt å positivt.
Även om kommentarerna skulle verka positiva lös det negativa igenom (vet inte om det är avundsjuka, eller vart ni vill komma) men det jag vill säga är att om det inte är pepptalk, hejaheja osv ber jag er att överhuvudtaget inte kommentera.
Jag är nämligen inte klar utan jag kommer att bli betydligt mycket mindre (ich starkare) å jag kommer inte att bli ett benrangel, fågelunge eller vad det nu är ni säger men jag kommer att fortsätta att gå ner.
När jag började hade jag ett BMI på 33!
Det betyder att jag var sjukligt fet, med risk för alla möjliga otäcka sjukdomar.
Allt över 30 är att vara sjukligt fet.
Nu har jag kämpat ner till ett BMI på 28.
Risker för sjukdomar har minskat drastiskt, dock är jag fortfarande fet.
Idealiskt är ett BMI på 20-25.
Jag satsar på ett BMI på 21-22 vilket innebär en vikt på mellan 57-60kg, vilket in sin tur innebär att jag ska gå ner ytterligare 15-17kg.
Jag valde att göra denna förändring med hjälpa av Itrim just för att göra rätt, att få någon som håller koll på mig, min kropp och mina värden för att kroppen ska orka gå ner och må bra under tiden.
Jag ångrar mig inte på något sätt, visst det e inte alltid roligt att shaka eller att åka å träna kl 6 på morgonen.
Jag skrattar inte glatt varje dag eller promenerar en mil med ett leende på läpparna.
Det är verkligen blod, svett och tårar.
Jag kämpar och sliter som ett djur, varenda liten muskel i kroppen gör ont ibland och mina stackars fötter ser hemska ut efter allt promenerande.
Men jag vill detta alldeles för mycket för att ge upp!
Mitt mål är att vara klar med viktminskningsfasen lagom till min födelsedag, jag stressar alltså inte utan försöker att lyssna på kroppen och gör det för ont vilar jag.
Tex hade jag kramp i min vad i över ett dygn, testa det, inte alls kul men vilade igår och idag känns det bättre.
Nu ska jag fira midsommar, lägga det här bakom mig och sikta mot stjärnorna.
Ni som inte kan ta att det går bra för mig, det kommer inte hjälpa att komma med kritiserande kommentarer, ja kommer inte att ge upp!
Den här tjockisen är snart ett minne blott!
Ni alla andra underbara, stöttande, peppande, jag uppskattar vartenda ett av alla era fina ord!
Det är ni som gör att jag fortsätter många gånger <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar