Tycker helt enkelt det stjäl tid, tid som är såå viktig!
Dessutom märker jag hur jag påverkas själv av allt som köps, inreds, "hur glada alla" är å "hur lätt livet ALLTID ter sig att vara för alla andra"...jag orkar inte riktigt med det haha...kanske är en 30års kris men kom igen!
ALLA barn gråter/gnäller ibland, ALLA läggningar är inte perfekta, märkeskläder är dyrt å jag begriper mig inte på folk som vill ha som egentligen inte har råd att lägga 500:- på EN body å som då istället köper begagnat på diverse bloppisar.
Tror knappast bebisen bryr sig?!
Detta bara för att andra bryr sig, andra som eventuellt kanske inte ens känner dessa människor.
Köp då hellre nya, hela och snygga kläder istället för urtvättat å skrynkligt!
Dessvärre tror jag inte eller jag vet att dom jag syftar på aldrig kommer att läsa detta, får helt enkelt hoppas att dom själva kommer till insikt :-)
Jag erkänner, jag tycker också att det är utgulligt med Ralph Lauren, Gant, Verre de Terre osv men inte på allt å definitivt inte till dom pengarna!
Valters strumpor råkade bli Gant igår mem för 29:-, typ billigare än Ullared!
ALLT här i livet är inte rosaskimrande och lekande lätt.
Barn gör som vi gör och oftast inte som vi säger.
Å vad säger allt ovan jag just skrivit?!
"Man får aldrig vara ledsen eller vara besvärlig med att visa att man är arg/ledsen.
Man bör klä sig i svindyra kläder, alla andra tycker du är såå mycket sötare/finare då.
"Var inte dig själv utan den som andra förväntar sig att du ska vara"
Hur sjukt egentligen?!
Svävade ut lite nu känner jag, jag börjar nog bli gammal, men det jag själv tyckte va så viktigt för 10år sen (utseende, kläder, vad andra tyckte) känns nu så oväsentligt och obetydligt.
Behöver rensa upp lite här å var känner jag.
Kommer på mig själv ibland att så fort barnen leker en liiiten stund själva åker telefonen fram, jag sitter med dom på golvet men jag är inte där och det känns inte rättvist, blir såklart alldeles trasig i hjärtat när jag tänker på hur barnen uppfattar detta...
Såklart att telefonen är viktigare än att leka och umgås med dom.
Jag gör det inte medvetet utan liksom kommer på mig själv. Hemskt!
Å jag vet att jag inte är ensam!
Öööverallt, på lekplatsen, vid lunch/middag, på promenaden,tror att alla våra vänner iaf 99% gör såhär osv överallt.
Det behöver ju inte vara någon jättefara såklart, jag pratar om mig själv och min syn på det hela.
Jag ska ge det en chans till, har å har typ alltid försökt ha mer eller mindre mobilförbud när barnen e med men som sagt det är precis som att det är undermedvetet, helt plötsligt sitter jag där ändå!
Börjar med att ta bort Facebook å Instagram iaf så får vi se hur länge jag fortsätter här...
Finns såklart fler orsaker, barnen blir större, hur mycket kommer dom vilja att andra vet om deras uppväxt, vill dom ens veta allt själva?! Osv osv...
//Tanten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar